En pedagog filosoferar ...

En pedagog filosoferar om klassrumsfrid

Jag har tänkt på en grej … det finns motsatser i hur vi talar kring julen. Vi talar om julfrid och om julstök. Inte direkt samma grej tänker jag. Och alla som någonsin befunnit sig i ett klassrum dagar innan ett jullov har nog sett beviset på vad som händer med elever som serveras lussefika tidigt på morgonen. Då snackar vi inte frid.

Men jag har tänkt mycket på det här med frid i ett klassrum. För att få ett rofyllt och stilla klimat där klassrummet blir ett harmoniskt uppslag i en inredningstidning krävs ett lugn. Ibland märks det väldigt tydligt att vi är flockdjur, blir en i gruppen stissig och nervös så smittar det av sig. Är läraren dessutom stissig blir gruppen väldigt ofta det också. Det är en ganska enkel ekvation.

Alla lektioner, föreläsningar och redovisningar jag genomfört som inte slutat med gott resultat beror alla på att lugnet i mig inte infunnit sig. Till viss mån handlar det om förberedelser naturligtvis, men jag underskattar aldrig lugnet för med det klarar jag av även en oförberedd situation och utan det klarar jag av att sabba till och med en situation jag förberett mig för.

I klassrum praktiserar jag alltid en lugn röst. Oavsett om det gäller barn eller vuxna, jag sänker rösten hellre än höjer den. Det är en effektiv metod. Om jag är arg och höjer rösten åt någon är det mer troligt att den också gör det och sedan kommer vi inte så mycket längre. Två människor som skriker på varandra brukar sällan fokusera på problemlösning. Men bestämmer jag mig för att vara lugn så blir ofta den andra det också.

Jag har däremot sett exempel på det motsatta i klassrum, de som tänker: den som hörs högst är bäst. Men jag tycker den metoden känns sådär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *